Allt jag säger är sant

Bilden har jag lånat från bokus.se

Jag fullkomligt älskade Lisa Bjärbos debut Det är så logiskt alla fattar utom du. Den var så himla fin och jag har rekommenderat den till höger och vänster sen dess. Jag har haft Lisas andra bok Allt jag säger är sant oläst i bokhyllan ett bra tag, men nu i somras fick jag äntligen den läst. Om debuten var pirrig och fin var den här som ett slag i magen och fin. Alicia, 16 år bestämmer sig för att hoppa av gymnasiet för hon är ämnad för större saker än att gå och dra i skolan. Hon börjar jobba på ett café och saker och ting blir kanske inte riktigt vad hon hade föreställt sig. En av de finaste sakerna i Allt jag säger är sant är hennes mormor. Alicia och hennes mormor har en nära relation och när mamma och pappa kanske inte är hennes största supportrar när det gäller att hoppa av gymnasiet finns mormor där.

En sak som Lisa och Per Bengtsson tar upp i sin podcast Allt vi säger är sant är det här med svaga kontra starka tjejer i ungdomsböcker. Det tycker jag verkligen att ni ska lyssna på och jag tänker mycket på det när jag läser boken. För Alicia är en stark tjej, det ska mycket till att i dagens samhälle hoppa av gymnasiet även om det är frivilligt att gå gymnasiet ses det nästan som ett måste för att kunna ta sig vidare i livet yrkesmässigt. Hon är även stark i sin övertygelse om sin egen förträfflighet och hur saker och ting är och ska vara. Men och det är ett viktigt men, hon är samtidigt fortfarande en ung tjej som kanske inte är så stark och mest av allt bara skulle behöva kura ihop sig i sina föräldrars famn, vara liten, bli tröstad och lovad att saker och ting kommer att ordna sig. Det är en av de stora behållningarna med boken att den inte är enkelspårig utan visar upp flera sidor av en ung tjej som bara försöker finna sin väg här i livet.

Lisa Bjärbo är ju rolig också och lika många gånger som jag grät så skrattade jag. Det är säkerligen inte Alicias mening att vara rolig men vissa saker som hon gör/tänker/säger kan jag inte annat än att skratta åt. Bjärbo lyckades skriva en bra uppföljning till sin braiga debut (vilket är en bedrift som inte alla klarar av) och dessutom är böckerna olika på ett sätt som vittnar om hennes bredd som författare. Det bådar gott det.