onsdag 12 juni 2013

Skitliv

Bilden har jag lånat från bokus.se
I maj inför kvällen om ungdomsarbetslöshet Dramaten boken Skitliv: Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad. Det är en antologi med Victor Bernhardtz som redaktör och innehåller personliga berättelser varvat med reportage om unga och den osäkra arbetsmarknaden. Jag säger det men än gång, det här är en bok som borde läsas av många! Främst bör den läsas av politiker och andra makthavare för att få en mänskligare bild än de siffror som arbetslösheten illustreras av. Det här är en väldigt jobbig men viktig läsning. Jag är åldersmässigt lik de som boken behandlar, jag är även utbildad vid universitet och har själv hoppat runt mellan jobb utan en trygg tillsvidareanställning. Samtidigt som jag läste boken stod jag med en visstidsanställning och visste inte vad som skulle hända med mig jobbmässigt efter mitten av augusti. Den stress jag kände innan byttes efter läsningen mot panik. Det finns inga garantier och knep jag kunde ta till i förebyggande syfte. Även de välutbildade, ambitiösa och duktiga har det tufft på arbetsmarknaden idag.

Det jag tyckte var så bra med boken var just blandningen mellan personliga berättelser och reportage. Det gav en bra balans mellan att få en mänsklig relation till texten som kanske mer tilltalar hjärtat och en mer redogörande del som appellerar mer till förnuftet. På så sätt går det inte att på ett eller annat sätt bli berörd av boken. Den får mig också att vilja skrika politiker och makthavare i ansiktet och kräva att de gör något. Vi (speciellt 70-80talister) blev som barn lovade av de vuxna att vi kunde bli vad som helst, att plugga var vägen till ett arbete och gav möjligheten att vara självständig. Men så blev det inte alla gånger och något som kallas flexibilitet kom in och sopade mattan med trygghet. Det sägs att vi vill ha det så. Nej det vill vi inte. Jag och mina jämnåriga vänner har gjort det vi skulle, vi har pluggat hår på grundskolan/gymnasiet, sökt in och slutfört högskoleutbildningar och nu står vi här. Vi drömmer och längtar efter ett stabilt jobb, betald semester och trygghetsavtal, möjligheten att få en egen bostad (ett förstahandskontrakt) och möjligheten att kunna planera våra liv längre än några månader i stöten. Precis det här beskrivs i boken och det gör mig så arg, ledsen och besviken att vi ska behöva gå från den nya generationen till den förlorade generationen.

Jag vill också att boken läses av våra föräldrar. Så att de kan få lite insikt i hur det är vi har det. Att det inte handlar om att vi inte tar oss i kragen, klipper oss och skaffar ett riktigt jobb. För de växer inte på träd och vi gör så gott vi kan. Och det handlar inte om att vi har valt yrken eller banor som anses flummiga och osäkra på förhand. Även de mer traditionella yrkesgrupperna kämpar och har det inte lätt de heller. För inte vill vi leva med den stress som den här osäkerheten leder till och skribenterna i den här boken beskriver så väl vad det gör med oss unga. Våra drömmar dör undan för undan och det som andra generationer tagit för givet arbetsmässigt framstår som utopier för oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.